This is a memory, a memory of pain.
A memory of heartache.
A memory of sadness.
Do you remember the hatred, the disgust and the panic you felt before each one of them?
How the pain felt like the solution?
How the pain felt like the only thing you were worth?
How the pain described the pain you felt on the inside?
This is the true meaning of self-destruction according to a majority of the population. This is the only thing they tell you about. The only thing that is true and visible.
Why doesn´t they tell you about everything else?
About the scars you create on the inside, the remains of having tried to numb your pain. Numb the pain in things that you know will destroy you in the end. The search for meaning you don´t want, to search for love you can´t handle and to search for a life that will kill you. Life splits into pieces.
How can you describe the feeling to someone else if you´re torned apart by the fact itself.
It´s complicated… Always is.
Usch vad det är svårt att förklara sitt mående. Alla ens problem och hur man hanterar saker, hur man stöter bort människor och hur man söker nya personer i sitt liv för att känna ett värde. När någon verkligen bryr sig ryggar man tillbaka, försöker skydda dem på något sätt tror jag. Saken är väl den att man inte orkar bry sig om andra, känslorna kan inte utvecklas utan det stannar på en nivå där inget hade funkat.
Jag är så rädd att människor kommer döma en för att man pratar högt om sina problem. Att det finns de som tror att man är ute efter att människor ska tycka synd om en. Kanske det är så? Klarar inte av detta, vet inte ens själv vad som händer i huvudet.
